Många som säljer böcker ger läsarna ett provkapitel gratis, bokens inledning, och det är ett skäl till att jag har valt att starta boken ”Parasitfri” med att låta en luttrad kvinna tala ut. När Marianne korrläst texten sa hon mig;
– Äntligen blir man lyssnad på!
Genom att lägga hennes berättelse först hoppas jag kunna öka på antalet Marianne-lyssnare. Inte en dag för sent, om man betänker vad hon har varit igenom.
VI SKA FÖRST LYSSNA PÅ MARIANNE
”Eftersom jag blev utmattad till slut och inte längre minns detaljerat, är det inte så lätt att få ihop historien.
Jag har kämpat på bra och kan nu lita på mig själv! Min första upplevelse av parasiter och läkare var när jag hade gjort en resa till Pakistan och blev akut sjuk när jag kom hem. Då bodde jag i en större stad, och när de fått veta att jag varit på resa undersökte de om jag hade parasiter, och jag fick direkt behandling. Smittskyddet kopplades också in eftersom jag skulle jobba extra på min brors restaurang. De ringde honom, till och med.
Den första upplevelsen av läkarna var mycket bra. De tog mig på allvar, förstod problemet och behandlade med rätt medel.
Värre blev det senare
I samband med att jag hade flyttat till en mindre stad, där jag fått arbete, började jag få riktigt stora besvär med min mage. Dessutom andra problem som bara växte. Jag minns tre läkarbesök, men det kan ha varit fler.
Eftersom jag hade erfarenhet av hur det kändes att ha parasiter, så bestämde jag mig för att söka för det. Ny på orten vände jag mig till vårdcentralen, och träffade en hyfsat bra läkare som kunde lyssna, och faktiskt gick med på att ta ett prov. Men då hittades inget. Han sa också att det kan vara svårt att se om man har parasiter, för provet måste tas vid rätt tillfälle för att de ska upptäckas.
Den läkaren lyssnade i alla fall
Men det blev jag inte hjälpt av, så vid ett besök hos tandhygienisten (som blev helt förskräckt över hur illa det stod till med mina tänder) frågade jag henne om hon kunde rekommendera en privatläkare.
Det kunde hon, och jag ringde privatkliniken och förklarade att jag behövde en läkartid och provtagning, för att jag trodde att jag hade parasiter. Den som svarade i telefonen lät konfunderad, och sa till slut, att om jag ville komma för ett sådant läkarbesök måste jag först sända all journalinformation från det ställe jag bodde på förut.
Jag tänkte att det var lite väl krångligt, men eftersom jag ville bli frisk sände jag efter journalerna. Dem tog jag med mig till läkaren. Han ögnade igenom mina journaler vid mitt besök. Det tog ca en halv minut och han frågade sedan varför jag hade tagit med dem!
Därefter berättade (föreläste) han för mig om att vi alla har parasiter i magen – det är ett naturligt tillstånd som man inte känner av! Och han kunde inte (ville inte) hjälpa mig. Jag minns inte om jag lyckades få igenom något prov där, men minns att det kändes oerhört förnedrande att sitta där och ta emot. Hans attityd gjorde att jag totalt tappade den lilla självkänsla jag lyckats uppbåda, för att ta mig till besöket. Jag betalade en massa pengar för att få veta att de besvär jag hade inte fanns!
Tiden gick och jag blev mer och mer sliten, och fick fler symtom, trots att jag försökte använda mig av de ayurvediska metoder och den kost som jag lärt mig när jag utbildade mig till polaritetsterapeut. (Jag arbetade lite extra med det ett tag, men var tvungen att sluta, för att orka med mitt vanliga arbete.)
Till slut samlade jag ihop mig igen och gjorde ett nytt försök på vårdcentralen
En ny, ung manlig läkare tog emot och jag upprepade att jag trodde att mina besvär berodde på parasiter. Han såg på mig med samma blick som den förre läkaren och frågade om jag hade några vänner … Han sa att det fanns en bra samtalsklinik i staden som han kunde ge mig en remiss till. Jag sa att jag inte upplevde att jag behövde gå i någon terapi.
Mina symptom var väldigt fysiska
Där någonstans i samtalet ändrade jag min attityd och vädjade till hans vilja att hjälpa människor: han hade i alla fall valt att bli läkare, så kunde han ändå inte hjälpa mig att få ett prov? Det gick han med på, men han gav mig också en remiss till samtalskliniken och uppmanade mig att söka dit! Trött, och sviken igen, gick jag därifrån och visste inte vart jag skulle vända mig för att få hjälp.
Som ny i staden krävdes det en massa energi för att söka upp alternativ vård, som det dessutom var lite hemligt med eftersom det var en liten stad, och det ansågs som lite flummigt i min närmaste krets.
Tre veckor efter läkarbesöket fick jag ett samtal till mitt arbete
Det var från läkaren på vårdcentralen. Hans första mening när jag svarade var: Är du ensam, kan vi prata? Så började han att säga massa saker, och jag kan ärligt säga att jag inte riktigt hängde med. En bit in i samtalet förstod jag att de hade hittat parasiter i det prov jag lämnat in och att allt hans pratande gick ut på att be mig om ursäkt utan att använda orden förlåt, eller ursäkta.
Han sa också att jag hade rätt till läkarvård, men att det skulle innebära antibiotika under en väldigt lång tid, 1–1,5 år. Men det troliga var att parasiterna ändå inte skulle vara borta.
Jag tackade nej till behandling och avslutade samtalet. Jag kontaktade heller aldrig samtalskliniken.
Jag bodde dessutom i en lägenhet i ett mögelhus. Detta skulle jag senare komma att förstå. Ingen trodde på mig, så jag fick kämpa för att de skulle se efter. Allt golv i hallen och köket fick brytas upp. Jag har flyttat därifrån.
Ja, man kan ju bli sjuk för mindre: parasiter, näringsbrist, mögel och jag fick diabetes också.
Det var lite av en chock att hitta din skola och att jag verkar ha prickat av nästan alla problem, som du tagit upp. Jag önskar bara att jag hade hittat den tidigare. Då hade jag inte behövt tro att allt var psykiskt, och att allt var mitt fel.
Tack för att du har skapat Utmattningsskolan med massor att ta till när man läker sig själv. Dessutom är det fantastiskt att du håller de priser du gör. Det gör det möjligt för alla som vill att vara med.
Allt gott!”
Marianne Larsson
PS: Min Lena Holfve´s not: antibiotika dödar inte parasiter…. Man måste lura ut dem, som vi gör. Och man måste lyssna på symtomen. DS
Vikten av att lyssna, och vad betyder det att lyssna?
Bra att de lyssnar i USA, doktorn lyssnar i Skåne?
Lämna ett svar